Kluvet!
Jipppie - snön smälter - suck...
Igår när solen för andra helgen i rad gjorde sitt yttersta för att bekämpa snömängderna som samlats på tomten kunde man för första gången på länge se vad som döljer sig under de vita massorna. (...idag snöar det igen...)
Efter en snabb runda kunde jag konstatera följande: En knoppande kvist av på vår fina Rhododendron hybr cataw. grandiflora har brytits av och en av stjärnmagnolians kvistar hängde desperat kvar på stammen.
När jag insett vidden av solens härjningar på snömassorna började jag fundera på hur fru Edith och herr Cunningham kunde må. Det slog mig att jag inte hade sett detta strävsamma par på väldigt länge.
När jag, med snö upp till låren, sakta närmade mig deras hem kunde jag konstatera att trots Edits magnifika längd, så var det bara herr Cunninghamns lugg som syntes ovanför snön. Det bådade inte gott.
Med tanke på hur insnöade de var och mängden snö, skulle kanske en Sankt Bernard vara på sin plats. Han skulle ha fått gräva och jag skulle insupa den obligatoriska och symboliska hjälpdrycken som levereras i en kagge runt halsen. Men så var inte fallet under gårdagen. Med vanliga trädgårdshandskar (våga vägra vinter) grävde jag likt en hund (men mer försiktigt) fram det stackars insnöade paret. Och likt en hunsad och tilltufsad fröken, reste sig vår lilla (långa) Edith sig ur snömassorna.
Det fanns dock inga likheter med den beskrivning som Hortogreen skickade med Edith..."En ny och mycket härdig, vintergrön magnolia! De vintergröna bladen är stora, gröna och glansiga med brun undersida." Brun var ordet sa Bull...
Men vad kan man förvänta sig efter att ha blivit kuvad av Kung Bore själv, månader i sträck? Vi får väl se om de bruna bladen ersätts av nya gröna blad. Herr Cunningham kanske får se sig efter en ny maka i vår.
/Marit
.JPG)
